prastegarden

Åh, äntligen har solen kikat fram denna November. Kan inte med ord beskriva hur orkeslös & trött jag varit denna månad. Kan inte minnas att jag känt mig såhär "konstig" tidigare & jag måste erkänna att det varit lite läskigt.. särskilt med tanke på att jag "borde" vara världens lyckligaste. Det är lätt att få världens ångest när man börjar tänka på hur man "borde" vara & att man inte "förtjänar" att känna sig nere. Nu börjar jag hur som helst återhämta mig & känna för att hitta på saker & ting igen.. senaste veckorna har jag mer gjort saker för Alfreds skull. MEN tilläggas måste att jag fortfarande njuter till tusen att vara hemma med vår gosse. Han är verkligen den som hållt mig över ytan.. vårt lilla energiknippe!!